Kände att jag ville uppdatera alla de som läst och följt mig genom min resa. Jag är så tacksam för alla fina ord jag fått av er och att ni överhuvudtaget har varit intresserade. Så, här kommer en update.

Idag, snart fyra år sedan jag blev sjuk, sitter jag här med ett sommarjobb, många fina vänner, en sport som jag älskar och har en riktigt aktiv vardag. Det har varit en så otroligt lång och brant uppförsbacke till där jag är idag. Men utsikten har aldrig varit bättre. Mitt liv har vänts upp och ner, trampats på och slängts i väggen. Och det utöver min fysiksa hälsa. Men jag tog mig igenom allt och det imponerar mig själv ibland. Visst, det är fortfarande inte lätt att ta sig upp varje dag, men jag gör det, för det är så man kommer framåt.
Min mamma och jag satt idag och mindes hur jag var för bara två år sedan. Det var en festival i stan och min bror skulle uppträda. Min kropp var sämre än min reumatiska 82 åriga mormor. Jag kunde inte alls vara där länge. Jag kunde knappt stå, gå eller sitta. Allt gjorde bara ont. Det värkte i varenda liten led och sena och jag kommer ihåg än idag hur fruktansvärt ont det gjort. Tillslut fick jag stötta mig på både mamma och pappa för att ta mig till bilen och åka hem.
Jag klarade av skolan också. 8 juni i år tog jag studenten men betyg i alla ämnen, något jag hade som mål men inte riktigt visste om det var möjligt. Men när jag äntligen fick papper på att jag har nedsatt koncentrationsförmåga och arbetsminne så var skolan nästan tvungen att anpassa mina studier så att jag kunde klara av det. Uppsatts efter uppsatts, eftersom jag inte kunde komma ihåg någonting till ex prov. Dagen betygen satten gjorde jag mitt sista förhör. Och jag klarade allt. Mina betyg är bra. Dom kunde varit bättre, jag vet att jag kan bättre, men jag klarade det. Det är allt som spelar roll.

Sen jag sist skrev har min familj splittrats, jag har helt nya vänner, jag är singel och har också fått mig hjärta stampat på. Min omgivning märker min utveckling, det är det absolut härligaste. "Det lyser om dig!", "Det är som att du lever igen!". Det är svårt att idag sätta sig in hur man själv var som person när allt började.
En 15 årig flicka som tryckte ner sig själv. Spelade en roll för omvärlden för att passa in och inte sticka ut. Blir sjuk och tappar banden till precis alla. Ligger okontaktbar i tre veckor och kan inte gå i skolan förrän flera månader senare, 40 min i veckan, det var allt jag orkade. Mitt huvud fungerade inte. Jag kunde inte läsa, kunde inte prata utan att tappa tråden, allt bara försvann så fort jag skulle göra något. Minnet blev kasst. Fanns ingen chans att jag kunde komma ihåg vad jag åt dagen innan, eller vad jag hade gjort under dagen. Backen började när jag försökte ta mig runt kvarteret varje dag. Detta blev ungefär en gång i veckan, men jag gjorde det. Sen har det bara gått framåt.
Vilken resa. Jag är fortfarande inte frisk och fungerar inte som alla andra, men jag klarar mig. Jag vet hur jag ska göra för att klara mig , på mitt sätt. Senaste året har jag till och med orkat göra saker efter skolan. Det var ett stort steg och gjorde mycket för min vänskap och sociala sida.

Idag orkar jag göra saker hela dagen. Fattar inte ens att jag kan skriva det utan att ljuga. Min familj och omgivning har varit ett fantastiskt stöd. Men jag hade aldrig klarat det utan min inre styrka. Det spelade ingen roll hur andra berättade hur jag skulle tänka eller att jag skulle gå upp på morgonen. Det måste komma innefrån. Allting handlar om mål. Realistiska mål. Små mål i början som med tiden växer. Det är det som tar en framtå i livet, vad det än handlar om. Vare sig det är en sjukdom, utbildning, förändring eller utveckling. Det är ditt liv och det är du som bestämmer hur du vill att ditt liv ska vara. Hur du vill att du ska vara som person. Idag lever jag. Jag känner saker och jag är så tacksam för det. Jag är lycklig och har energi. Vänner som är underbara. En kille som jag hoppas känner likadant som jag. Alllt kommer bli så himla underbart.

Så tack för mina år. Hoppas det har gett er tankeställare och hopp om förändring.
Hejdå

Hej alla ni fina.
Har inte varit här på väldigt väldigt länge. I morgon ska jag ut och resa och jag har alltid så svårt att sova då. Så, därför ramlade jag in här. Kollade statistiken, läste igenom massa gamla kommentarer. Ni anar inte hur tacksam jag är för era ord. Era uppmuntrande meningar och era fina tankar. Det värmer och stärker.

Anledningen till att jag inte har skrivit är, för att jag inte vill. Har blivit lite trött på att kommunicera via internet och sms. Det blir så mycket missförstånd och feltolkningar. Och sen också för att, de personerna jag skapade bloggen för (att uppdatera om mina dagar och hälsa när jag sög på att prata om det) står inte längre vid min sida. Jag tror att förlora en vän är något bland det värsta man kan uppleva. Och alla upplever det på ett eller annat vis. Varje gång det händer mig får jag en väldig panikattack. Lite obehagligt att jag bara får dem när något sånt händer. Nåväl. Människor tar beslut och hur otroligt sjukt ont det än kan göra så är det något man måste acceptera, och gå vidare. Som en vän sa "Du behöver acceptera det och gå vidare. Förslåta kan du hoppa över". En förlåtelse är något som jag börjat få så svårt att ge ut. Det är som att, efter ett tag blir man så trött på allt bullshit så att man slutar förlåta, hoppar direkt till att acceptera. När det nu går.

Tillbaka till inläggets mening, tack att ni bryr er, och läser. Även ni ( som är chockerande många) som jag inte känner, min tacksamhet är stor. Jag tar åt mig av vart enda lilla ord och hoppas att jag kanske en dag, är tillräckligt ihop pusslad för att kunna kanske starta upp en ny blogg.
Tillsdess uttrycker jag mig i bilder när orden har svårt att forma sig. Jag finns nu på tumblr och i framtiden kanske jag då och då skriver ner mina tankar. Så, Hejdå.

Jag förstår inte varför allt blev så svårt. När allt blev så fel. Hur bra man än försöker sköta saker blir det bara dåligt. Människor blir arga, utan att vilja reda ut det. Männiksor sårar varandra, utan att vilja berätta varför. Vi är duktiga på att anta saker om varandra. Och helt plötsligt framstår en oskyldig människa som falsk. Jag förstår inte varför människor vill göra varandra illa. Varför det ska finnas så mycket ondska och vilja att trycka ner varann. Jag vill inte va med längre nu. Man kan inte få allting att bli bra igen om inte alla vill det. Det är synd att människor ibland kan vara beroende av konflikter och drama. Nej. Det är verkligen inte min stil. Verkligen inte jag. Men ska det krävas att man inte utvecklar en ända relation till det bra utan att det ska bli motgång från annat håll? Nej, jag hoppar av nu. Hejdå.

Ett år och två månader kvar. Sen tar jag studenten.
Jag ska dra iväg. Bort. Iväg. Själv eller inte, får se. Jag vill se världen. Jag vill fokusera på min inre hälsa och bli hel igen. Jag vill duscha i vattenfall. Se palmer. Känna en annan kultur. Se vad som händer runt om vi världen medans vi tittar på repriser av ett missat tvprogram. Jag vill leva utåt. Bli nöjd. Med mig själv och mitt liv. Lära känns människor från andra kulturer. Trotsa gränser. Leva på gränsen. Leva fullt ut.

Det låter så vrickat men jag tycker det är så skönt att vara förkyld och ha feber. Alla förstår hur du mår, för alla har varit med om det. Det finns tusen huskurer och tabletter du kan ta för att må lite bättre. Ingen förväntar sig något från dig. Även att mina halsmandlar är så stora att jag inte ser min käklinje så känns det ändå rätt lyx.

I måndags va jag uppe på sjukhuset och lämnade blodprov.
I går va jag inne på akuten för mina leder.
Idag ringde min doktor och sa att blodet visade att mina värden på både hypofysen och sköldkörteln är för låga. Igen.
I morgon går jag tillbaka till fulldos istället för halv dos på en tablett som vi inte trodde tog på mig. Det gjorde den. Så senaste tre veckorna har jag varit helt freaky.

Min doktor har bestämt att vi ska ta bort en av mina tabletter. Så jag har tagit en halv (istället för en hel) nu i tre veckor och jag har märkt de senaste två veckorna att det inte va ett smart beslut. Den där inre rösten man har som säger att man ska gå upp på morgonen fastän man inte riktigt känner för det, eller, som säger att det vore kul att göra något, den är borta. Jag antar att den försvann med tabletten.

Jag känner verlkligen hur jag bara blir sämre och sämre. Min doktor vill lägga in mig. Kanske under påsklovet. Men då är de flesta som jobbar där lediga.. så det känns lite onödigt.
Jag fattar inte vad som händer med min kropp.. den bryts ner för varje dag.
En dag går så snabbt. Och ju mer komplicationer jag stöter på, desto kortare tid i skolan blir det. All kraft bara försvinner ur mig efter några timmar. Jag orkar inte lyssna på andra. Fokusera på vad andra säger. Fokusera på orden som kommer ut.. Det liksom, tar bara stopp. Blä. Jag orkar inte det här längre. Aldrig att jag tänker gå om tvåan bara för det här. Nej. Jag kommer klara skolan.. Blä. Nu vill jag inte tänka mer på det här. Hejdå.

Är så trött på människor. Bara för att man inte har 100 % energi hela tiden så är man inte längre inräknad. Du är inte bjuden. Vi hör inte av oss till dig längre. Du orkar ju ändå inte. Vad är det om? Jo. Mänskligheten typ. Blä.

Hej alla fina ni. Min kropp har blivit värre. Min mage vill inte ha någonting i sig. Åt tre popcorn-bitar nyss och det va antagligen inte okej. Vad jag än äter så gör det ont. Så har det varit i typ två veckor nu. Hade något liknande för kanske tre år sedan. Gick till doktorn som sa att jag bara inbillade mig...

Mina leder har också blivit värre. Har inte kunnat träna på över en vecka för att det gör så ont. Va på maxi i går kväll och bar korgen vilket slutade med att det kändes som att handleden, underarmen och armbågsleden skulle brytas av när som helst. Åh jag är så trött på det här nu. igen. Hatar att inte kunna slappna av för alla nålar innanför musklerna .. och alla stenar i mitt huvud. Jag är sjutton. Det ska inte vara såhär. Jag ska gå i skolan och vara glad. Inte riskera att gå om för sånt här skit. Blä.

Jag är verkligen helt inne på girlpower låtar just nu. Skit i om de är dåliga, tråkig ackord gång eller sånt skit. I want some attitude.

---

Åh hej fredag. Jag hade saknat dig mer om inte hela min familj hade helt plötsligt åkt till tre olika städer och lämnat mig ensam. Kul. Så i kväll har jag bestämt att göra preciis allt JAG vill. Ska laga ngn god mat. Typ stuvademakaroner...eller kanske inte pizza... något mysigt. Sen hoppas jag att härliga människor loggar in på facebook så att jag kan chatta med dom. Det blir min fredag!

Men det blir bra. För jag är glad. Jag fick mvg i nationella engelska muntligt! Superduber skönt. Det går väldigt dåligt i skolan för mig för att jag sällan är där och när jag väl är där så töms koncentrationen väldigt snabbt. Så. det mvg:t behövdes enormt mycket! Kramar till er

Hej fina ni som läser. 

Jag är aldrig mer utvilad när jag vaknar på morgonen. Mina ben känns nästan som att de ska gå av när jag vaklar fram till köket för att ta min homeopat-kur innehållande olivolja och sprit. 
Efter första lektionen börjar huvudet att kracha. Känns som att det läggs ett stort nät över min hjärna som gör att det inte går att använda. Runt tio känns det som att någon kör in en spik snett över mitt högra öra. Efter det försvinner inte migränen förrän nästa morgon. Mina muskler är starkare, men det känns som att mina ben fortfarande är sköra. Så nu ska jag iväg och försöka träna lite. Body combat. Det är kul. Hejdå.