Grejen är att det inte finns något namn på det. Bara teorier om vad det skulle kunna vara och liknar. Så. 

8 Augusti 2008 fick jag feber. Så enkelt startade. Feber. 39.3° feber. Du vet så där när man ena stunden vill ha tjocka tröjor, tre byxor, fem strumpor och duntäcke på sig. Och tre minuter senare får panik för att man helt plötsligt kokar av värme. Alla körtlar i kroppen får feber och svullnar upp. Min körtlar i huvudet svullnade upp så jag hade massa knölar i huvet. Det var körtelfeber. Nivå fem av fem. Så såg det ut i ca 3 veckor. Under de veckorna har jag inget minne alls. Jag var helt borta och helt okontaktbar. Så enligt min familj så var den tiden den värsta. Jag vaknade runt halv åtta varje dag(när jag är frisk sover jag lätt till tolv). Gick ut med täcket och la mig i soffan. Där låg jag till kl 17. Då kom familjen hem. Mamma såg till att jag fick i mig mat och mineralvatten. Jag gick och la mig runt tio. Låg i sängen och somnade efter kl 3. Vaknade kl 4 av att min hals var sandpapper och jag kunde knappt andas. Drak massa vatten för att få bort paniken. Vaknade kl 5 av att jag var skit kissenödig. Om och om igen hela natten, gick detta runt och runt och runt. 

Ingenting fanns i mitt huvud förutom tv-programmen som jag såg varje dag. Jag visste vad det var för program, men jag visste inte vad de handlade om, jag kunde uppfatta undertexterna, allting gick in i huvet men uppfattades inte. Läste "hej" men kunde inte koppla det till hälsningsfrasen. 

Under denna tid slogs tre ämnen i min kropp ner. De tre ämnena balanseras av varandra. Så om ett åker ner för lågt så balanserar de andra två upp dem. Men alla min tre slogs ned. Det gjorde att jag fick samma sjukdomsbild som människor som "går in i väggen". 

Mitt imunförsvar låg på botten, och att jag sov kasst gjorde ju inte saken direkt bättre. Jag samlade på mig massa typiska små sjukdomar som gjorde att jag blev ännu svagare. Mina leder blev svaga. Eftersom de gått från att idrotta kanske 10 timmar i veckan till 0 blev de väldigt svaga. Jag kunde inte ens gå runt kvarteret för då gjorde det för ont. Allt jag gjorde med min kropp gjorde ont. Kopplade det till reumatism som min mormor har, eftersom det kändes likadant. Svaret blev negativt. Jag var trött jämt. Jämt. Alltid. Så fort jag skulle ta in information så "stängde hjärnan av sig". (Det känns ungefär som när man är riktigt riktigt trött och har suttit och försökt bestämma något väldigt länge, till slut är man så trött att man inte uppfattar någonting.)

Nu, två år senare jobbar jag fortfarande med att få upp mina värden och har kontroll över min koncentration och hälsa. Jag äter ca tjugo tabletter per dag. Har gjort det och ska göra det ett bra tag till. Jag är fortfarande inte frisk. Körtelfebern rubbade också min sköldkörtel. Så min kroppstemperatur skiftar otroligt snabbt. Så jag kan helt plötsligt börja svettas som en gris. Heh. Det här är en väldigt kort och lätt version av bilden av mig. Mellan allting gömmer sig väntetid, ryggmärgsprov och andra läskiga prov och massor av teorier. Hoppas att detta kan hjälpa lite i alla fall att se min bakgrund. Take care.

För kanske två år sedan så satte jag ett mål. Jag skulle komma med i SAS ( skolas band, typ), jag skulle stå på scenen i forum med ett as gutt band bakom mig. Jag skulle sjunga en låt som jag gillar väldigt mycket. Jag skulle sjunga den bra. Rockigt. Gutt. 

Förra veckan kom jag med i SAS. Idag bestämde vi att jag skulle sjunga den låten jag ville. Om lite mindre än en och en halv månad står jag på scenen i forum och framför den. För två år sedan kunde jag inte sjunga rockigt, inte gutt överhuvudtaget. Då sjöng jag väldigt tråkigt, tyckte jag. Idag kan jag. Jag kan välja hur jag vill att det ska låta. Det är rätt coolt. Ett av två mål är avklarade. Och det finns inte mycket som känns så bra som att uppnå mål. 

Känner mig som ett öppet sår, så fort man bara petar på/i det så gör det mer ont än vanligt.

Annars så är vatten det godaste som finns.

Hejdå.