För kanske två år sedan så satte jag ett mål. Jag skulle komma med i SAS ( skolas band, typ), jag skulle stå på scenen i forum med ett as gutt band bakom mig. Jag skulle sjunga en låt som jag gillar väldigt mycket. Jag skulle sjunga den bra. Rockigt. Gutt. 

Förra veckan kom jag med i SAS. Idag bestämde vi att jag skulle sjunga den låten jag ville. Om lite mindre än en och en halv månad står jag på scenen i forum och framför den. För två år sedan kunde jag inte sjunga rockigt, inte gutt överhuvudtaget. Då sjöng jag väldigt tråkigt, tyckte jag. Idag kan jag. Jag kan välja hur jag vill att det ska låta. Det är rätt coolt. Ett av två mål är avklarade. Och det finns inte mycket som känns så bra som att uppnå mål. 

Nu har jag i alla fall flyttat hem från mitt paradis. Flyttat hem till vardagen och stressen. . 

Onsdag: Skolan börjar.

Torsdag: Min klippa till pojkvän drar till Kreta i en vecka.

Lördag: Min bror flyttar 33 mil ifrån mig.

_______________________________________________________________________________________________

Det är konstigt det här med fysisk och psykisk smärta. Att det som gör mest ont inte syns. 

Tittade på biggest loser idag. En av deltagarna hade en femårig dotter, en dotter på 3 månader och var lyckligt gift med deras pappa. Till två år sedan, då de dog i en bilolycka. Hon är kvar. Ensam. Hela hennes familj är i himlen. Jag kan inte på något sätt föreställa mig den smärtan. Den psykiska smärtan. Det är sånna människor jag beundrar. Mer än folk som räddar livet på andra, faktiskt. Hon är en riktig kämpe. Så otoligt stark. Så otoligt bra förebild. 

Ibland önskar jag att jag hade lättare att släppa in människor i mitt liv. Att ha nära vänner, som man kan prata med. Jag har en, hon är fantastisk. Men enda sen min pojkvän lärde mig att prata om vad jag känner har jag blivit lite beroende av det. Det skulle underlätta så mycket med flera nära vänner. Så det är mitt mål i höst. Jag ska vara öppen. Glad. Mål är så bra. De tar en framåt och får en att utvecklas. God natt.