I morgon åker hela familjen till malmö. För att inreda en lägenhet. Min brors lägenhet. Så i morgon lämnar vi honom där, 33 mil hemifrån. Det är så konstigt. En person som man har växt upp med, som inte är ens föräldrar. Utan man har sett varandra utvecklats. Vi bråkade mycket som små, brottades, tjafsade om sista ordet. Men idag har vi en relation som aldrig har varit så fin. Har aldrig tycket om att ha en bror så mycket som nu. Det är verkligen skönt.
Men nu ska han flytta. Och mamma köper mer saker till hans lägehet än mat. Heh. Jag är så glad att jag inte är enda barnet i alla fall. Att alltid ha familjeproblem att dela med någon.
Ses snart igen, bror.
Timmarna av min sista sommarlovsdag har inletts. Fy. Hemskt. I morgon väntar skolan. Ointressanta ämnen. Krav. Procentuell statistik. Äcklig mat.
Nu har jag i alla fall flyttat hem från mitt paradis. Flyttat hem till vardagen och stressen. .
Min vecka ser ut så här:
Onsdag: Skolan börjar.
Torsdag: Min klippa till pojkvän drar till Kreta i en vecka.
Lördag: Min bror flyttar 33 mil ifrån mig.
_______________________________________________________________________________________________
Det är konstigt det här med fysisk och psykisk smärta. Att det som gör mest ont inte syns.
Tittade på biggest loser idag. En av deltagarna hade en femårig dotter, en dotter på 3 månader och var lyckligt gift med deras pappa. Till två år sedan, då de dog i en bilolycka. Hon är kvar. Ensam. Hela hennes familj är i himlen. Jag kan inte på något sätt föreställa mig den smärtan. Den psykiska smärtan. Det är sånna människor jag beundrar. Mer än folk som räddar livet på andra, faktiskt. Hon är en riktig kämpe. Så otoligt stark. Så otoligt bra förebild.
Ibland önskar jag att jag hade lättare att släppa in människor i mitt liv. Att ha nära vänner, som man kan prata med. Jag har en, hon är fantastisk. Men enda sen min pojkvän lärde mig att prata om vad jag känner har jag blivit lite beroende av det. Det skulle underlätta så mycket med flera nära vänner. Så det är mitt mål i höst. Jag ska vara öppen. Glad. Mål är så bra. De tar en framåt och får en att utvecklas. God natt.
Hej på er!
På söndag flyttar jag hem! Så från och med då så kommer jag blogga mycket mycket mer än nu i sommar :)
För er som inte har läst min blogg så länge så finns min
förra bloggaddress.
Ses snart!
Jag hade så mycket planer. Så många förutsättningar. Jag visste inte vad jag ville, men jag visste vad jag behövde. Jag skulle fixa super betyg så att jag kunde komma in på vilken gymnasielinje jag ville. Inget sådant skulle få stoppa mig. Jag skulle få jobba hårt. Mycket och ofta. Jag skulle plugga långt i förväg till proven och lägga mycket energi på alla ämnen. Jag skulle bli nöjd. Stolt.
Idag är det två år sedan jag blev sjuk. Förra året tyckte jag det vad ganska komiskt och sorgligt. Idag tänker jag vara glad. För jag är inte där jag är för två år sedan.
Jag har kommit så långt, blivit så mycket starkare. Utvecklats enormt snabbt på insidan. Jag är långt ifrån samma person som jag var när jag blev sjuk. Nu ser jag.
Så jag tänkte ge er lite av min utveckling:
-
Jag kan komma på vad jag gjorde igår.
-
Jag kan stå upp och gå mer än tre meter.
-
Jag kan registrera det jag ser.
-
Jag kan komma ihåg det jag ser.
-
Jag kan ha en konversation.
-
Jag kan titta människor i ögonen.
-
Jag kan fixa och äta min mat själv.
-
Jag kan gå i tappor.
-
Jag kan sova hela nätterna.
-
Jag kan klä på mig själv.
Jag är så glad att jag inte är på samma ställe som för två år sedan. Jag är så tacksam för att jag inte gemförs med ett vandrande lik längre. För min mamma och pappa, min pojkvän som har accepterat min situation. Men mest av allt är jag tacksam för att Gud finns vid min sida. Utan honom hade jag inte orkat vara glad idag.
Hejdå.
