Jag hade så mycket planer. Så många förutsättningar. Jag visste inte vad jag ville, men jag visste vad jag behövde. Jag skulle fixa super betyg så att jag kunde komma in på vilken gymnasielinje jag ville. Inget sådant skulle få stoppa mig. Jag skulle få jobba hårt. Mycket och ofta. Jag skulle plugga långt i förväg till proven och lägga mycket energi på alla ämnen. Jag skulle bli nöjd. Stolt.

Idag är det två år sedan jag blev sjuk. Förra året tyckte jag det vad ganska komiskt och sorgligt. Idag tänker jag vara glad. För jag är inte där jag är för två år sedan.
Jag har kommit så långt, blivit så mycket starkare. Utvecklats enormt snabbt på insidan. Jag är långt ifrån samma person som jag var när jag blev sjuk. Nu ser jag.
Så jag tänkte ge er lite av min utveckling:

• Jag kan komma på vad jag gjorde igår.
• Jag kan stå upp och gå mer än tre meter.
• Jag kan registrera det jag ser.
• Jag kan komma ihåg det jag ser.
• Jag kan ha en konversation.
• Jag kan titta människor i ögonen.
• Jag kan fixa och äta min mat själv.
• Jag kan gå i tappor.
• Jag kan sova hela nätterna.
• Jag kan klä på mig själv.

Jag är så glad att jag inte är på samma ställe som för två år sedan. Jag är så tacksam för att jag inte gemförs med ett vandrande lik längre. För min mamma och pappa, min pojkvän som har accepterat min situation. Men mest av allt är jag tacksam för att Gud finns vid min sida. Utan honom hade jag inte orkat vara glad idag.

Hejdå.