louisacanfly -

Hwila.

Jag vet inte var jag ska börja. I morgon tar massa underbart folk studenten och försvinner med sin härliga energi från skolan. Som ni vet gillar jag mål. Så jag satte upp ett mål förra veckan att jag skulle gå alla skoldagar tills sommarlovet börjar. Det sket sig, första dagen. Jag har ingen energi kvar. Jag hinner aldrig ladda upp mina batteri. Efter skolan och resten av kvällen måste jag vila. Vila vila vila, så jag kan gå till skolan, eller överhuvudtaget vara aktiv nästa dag. ( För ett år sedan tog det tre dagar.) Därför går det piss på mina prov. Jag blir jätte nervös och kan bara plugga max en timme. Det är hemskt. Jag vill vara duktig. Prestera. Jag vill att andra ska komma till mig och fråga om svar, och inte tvärtom. Jag vill vara bra. Nu känner jag mig bara sämst.

Min mamma sa en sak som passade väldigt fint: "Men Louisa, om du tex har ont i foten. Då kan du gå ut och gå! Men du kan inte springa!" Min mamma är söt. Hon målade mina naglar igår. Det var helt tyst och man hörde bara vinden. Sen helt plötsligt börjar hon försöka prata kinesiska! Heh.

Mina ben orkar inte. De vill inte. Det gör ont i mina fingrar också. Läskigt.

Sov gott, ta hand om dig.

2010-06-11 @ 00:01:08 Allmänt Permalink

Kommentarer

Ditt namn: Emelie Dahlgren

Du anar inte hur mkt jag känner med dig... Men vilken underbar kommentar av din mamma, den ska jag ta till mig =)

Du är bäst även om du inte orkar prestera, det mäts inte på prestation, jag som typ inte ens känner dig ser att du är en underbar människa och jag blir glad av dig, utan att du behöver prestera.

Jag vet att det är svårt att se det själv (tro mig, ofta ofta man känner så) men jag vet att du kommer komma ut ur den här utmaningen så stark och med så mycket erfarenheter som kan hjälpa andra, och det är mycket mer värt än prestationer och mvg på prov...

Gäller bara att stå ut, lite till....

Du är bäst!

Kram

2010-06-14 @ 16:37:55

Ditt namn: Louisa

Det är sant det du säger. Men ändå så känner man att det hänger mycket på hur man presterar i skolan. Usch. Hoppas jag hittar ett jobb eller utbildning som inte går någonting på betyg, bara på livserfarenhet eller något. Haha. Det är konstigt, att efter snart två år av sjukdom så ser jag ändå hopp i det. Jag tror på att jag kommer bli frisk en dag. Det är häftigt.

Jag beundrar dig!

Kramar

2010-06-15 @ 11:14:44

Trackback