en gång...
I vintras var jag och en vän på en konsert. Våran idol. Våran inspiration hade kommit till Sverige och vi skulle åka dit tillsammans och uppleva henne tillsammans.
På kvällen satt vi där. Såg henne sjunga. Spela. Uppträda. Jag hade fått låna med mig min pojkväns systemkamera. När man tar ett kort med en systemkamera så blir det ett litet klick-ljud.
Under konserten slängde killen bredvid mig ur sig en kommentar och en till kille gjorde samma sak direkt efter konserten. Ingen av kommentarerna var varken snälla eller genomtänkta.
Tycker det är så viktigt att man tänker igenom vad man ska säga ibland. När man ska poängtera någonting, eller överhuvudtaget säga någonting till en främling. Det finns ett talesätt: "Yttra dig inte förrän du har gått en mil i hennes skor", eller något liknande. Det kanske inte har exakt med det här att göra, men jag tycker det är smart. Att tänka, "fast... jag behöver ju faktiskt inte säga så till henne, hon har ju också betalat för att gå på den här konserten." eller "Varför ska jag kritisera henne? Jag ver inte vad hon har gått igenom för att komma hit". JAg förstår inte mig själv så ... hejdå.
Lösningar och exempel
Kom hem från västervikssjukhus för två timmar sen. Vi kommer fram till bättre lösningar för varje besök som går tycker jag. Idag la vi märke till att jag kanske är en sådan människa som har koncentrationssvårigheter. Men jag har hanterat det på ett bra sätt så att jag inte har märkt det. Jag har tränat och rört på mig så länge jag kan minnas. Innan jag blev sjuk tränade jag ca fem gånger i veckan. Så eftersom jag har tränat har min kropp blivit avslappnad och inte reagerat så lätt på stress. Där av har jag kunnat koncentrera mig. Men jag slutade träna ungefär ett halv år innan jag blev sjuk, för min tränare tyckte inte det var okej att jag inte vill tävla. Så, vår nya inställning är: Mer träning! JA! Love it.
En mindre bra grej: Min koncentrationssvårighet jämförs med t.e.x gravida mammor som förlorat sitt foster, personer som varit med i en allvarlig olycka, barn som varit med om krig.
Det är rätt grymma exempel. Men väldigt skönt, för människor förstår mer då hur svårt det är. Att det inte bara är att fortsätta ändå. Att det inte hjälper att vara kvar i skolan. Att det inte är som alla andra.
Han sa att jag va unik också. Det va kul. Att han lätt blandade ihop olika fall, men inte mitt. Och att han försökte övertala sin fru, som är psykolog, att hans teorier om lösningar för mig va rätt. Hah. Han är rolig.
The box
Tröttheten smyger sig upp från min ryggrad. Konstigt nog. Igår var det 13 timmar musik musik musik hela dagen. Det är kul. Ibland.
Funderar på att sluta ta min medicin, bara för att. Tänk om jag mår bättre utan dem. Minimum chans. Jag är så trött på medicin. Har tagit det så länge jag kan minnas. För min mage, för min migrän, för mina brutna ben. Allt. Vill inte stoppa i mig massa saker som jag inte har kontroll över.
Min favorit tablett är ändå, och kommer alltid vara, ipren. Tror jag skulle vara död av mensvärk om jag inte hade ipren. Usch. Är det verkligen värt att ha så otroligt ont varje månad för att klämma ut en unge? Antagligen. Tar piller för det. Resultat: Förändrar hela min kropp, har mindre ont men kan fortfarande inte röra mig de tre första dagarna. Älskar vetekuddar. Kuddar med vete, antar jag, i som man värmer i mikron.
I dag ska vi till min doktor. Har inte träffat honom på jätte länge. Känns meningslöst. Han är så inne i kemiska-doktor-världen men ändå så villig att hjälpa. Önskar de kunde se utan för deras lilla värld. Se alla vägar. Använda sig av alla slags mediciner eller metoder, verkligen göra allting för att få sin patient frisk. Ska starta något slags Hälsocenter när jag blir stor. Välkommen in & må bra! ...
Är trött, och putt. Vill bo under täcket. I min pojkväns famn. Hejdå.
20.37
Idag gör det verkligen ont i lederna. Kan vara för att jag bestämde mig för att gå 12 000 steg per dag och fick ihop det idag på två timmar. Men, då borde det inte göra ont i armarna... Min vecka ser ungefär ut såhär:
- Måndag: Studiedag
- Tisdag: Friluftsdag
- Onsdag: Konserter
- Torsdag: Kompledigt
- Fredag: Kompledigt halva dagen, konsert på bluesfestivalen på kvällen.
Alltså väldigt lugnt. Dock enormt jobbigt i morgon. Vi ska gå, mycket och långt. Aj. Aj. Aj.
Känner att jag inte har så mycket vettigt att skriva, så jag tar ett uppehåll tills jag är tillbaka på fötterna.. hejdå.
Summerfeeling
Idag har jag hälsat på sommaren. Tog en nattpromenad med min pojkvän. 15 grader ute. Jag hade shorts. Underbart. Sov med fönstret öppet och vaknade utvilad. Två stora buketter med liljekonvaljer och gullvivor har plockats i kl 21.00 värmen. Hej hej sommar.
Barfota i gräset
Idag har jag hälsat på försommaren. I gräsmattan bredvid våran altan stack jag ner mina tår medans lill katten jagar osynliga insekter. Värmen är ibland äckligt varm. Jag får väldigt lätt solsting och värmeutslag. Jag älskar kyla. Så att jag längtar till sommaren kan jag säga. Men inte till värmen. I så fall havet. Underbara svalkande kalla havet. Är mer under ytan än över. Antagligen varit en liten fisk sen jag lärde mig simma. Mysigt.
Min hund är soldyrkar'n. När man går och lägger sig bredvid henne när hon ligger och steker så blir hon helt knäpp. Hon ska helt plötsligt försöka ta sig under en! Men, utan att lyckas så rullar hon runt på rygg och försöker hålla balansen vilket avslutas i en stor nysning. Djur är så härligt. Det som jag ändå längtar riktigt mycket till är nog ändå de sena promenaderna utan mygg eller knott. Bara en stor måne och en ljummen värme. Det är sommar för mig.
Egentligen, va korta tårna är jämfört med hela foten...
Tomt
Usch för nationella prov. Jobbade för länge och för intensivt, så min hjärna "stängdes av" som jag kallar det. Alltså, jag kan inte ta in mer information, kan inte koncentrera mig. Allt blir bara tomt och min kropp börjar domna. Usch.
Det är typ sommar nu. Gillar inte värme och lite kläder. Men, det är skönt. För jag har börjat träna och sånt. Så jag ska gå ner de massa kilona som jag har gått upp sen jag blev sjuk! Hade tagit massa goa sommarbilder men nej, det ville verken kameran eller datorn att jag skulle lägga upp. Så, det kommer en annan gång! Min vän som åkte till England kom hem igår. Hon är bäst. Åh, va skönt att hon äntligen är hemma igen.
JAG TOG MIG I MÅL!
Efter flera veckor av träning, smärta i min kropp och vilja har jag äntligen gjort det. Jag sprang. Hela vägen. Från start till mål.
Jag är så glad! Så stolt! Älskar verkligen att sträva efter mål och sedan uppfylla dem. Det är en sån...kick! Tack alla ni som har peppat mig och önskat mig lycka till! Det hjälpte verkligen. Den bästa kommentaren fick jag ändå från min mamma; Du såg så stark ut. Det kändes så bra. Som att jag var frisk igen.
Målet var: Springa hela tiden (5 km) och komma i mål på mindre än 30 minuter.
Resultatet blev: Sprang hela vägen och kom i mål på 26.24!
Uppvärmning!
super mysig runda vid havet och små hus
Snart åker vi!
Snart bär det av till Kalmar! Drottning Margaretaloppet som ska springas kl 19.00 i kväll. Håll tummarna!
Jag ska måla hela världen, mamma.
Nu är panelen uppspikad på friggeboden som pappa och jag bygger. Så i helgen blir det måla måla måla!
Det ska bli så kul att inreda. Jag gillar att göra massa saker. Så länge jag inte är tvingad till det.
Skulle vara rätt härligt att vakna upp så här.
SPRINGA SPRINGA SPRINGA
Min doktor är fast. Han kommer ingenstans. Antagligen är jag så annorlunda och ingen av hans tusen kontakter vet någonting om min grej, eller så är alla bara helt, sämst. Kan vara så att många har min sjukdom men doktorer tar det som utbrändning eller nått...
Jag orkar inte gå i skolan. Jag är så trött. Jag är så nära att spy på lektionerna. Jag orkar inte vara glad. Orkar inte bry mig. Jag lurar min kropp varje dag så att jag ska hitta styrkan att gå upp. Jag måste lura mig själv för att kunna stå upp. Eeeh, det här är inte okej. Jag är fortfarande tonåring och ska kunna vara ute om kvällarna och umgås med vänner, dygna och sånt massa skit. Inte hur jag ska sitta för att det ska göra minst ont.
I morgon springer jag. Jag är glad. Det är kul när människor blir imponerade. De som vet om min situation, de blir så glada och peppande. Det stärker själen. Jag va så vältränad förut. Så, det är så skönt. Fem kilometer. Det är rätt långt. Nu mår jag illa igen. Tack alla ni som läser. Som bryr er. Det hjälper att veta att någon läser.
Älskar den bilden. Så äkta.
Två dagar kvar!
Åh, det är så mycket nu. Eller, egentligen inte. Men, för mitt huvud är det det.
- Söker massa sommarjobb för att kunna komma tillbaka till livet igen, bara för att göra någonting och inte sjunka ner i hur jag egentligen mår.
- Går på sommarlov om fem veckor, alltså massa prov att göra som jag har missat...blä.
- Jag springer loppet om två dagar... Har bara sprungit 3km fast loppet är på 5km.
- Märker ingen förbättring på den nya medicinen, mer försämring.
- Har fått svårare att koncentrera mig.
Nåväl. Det är bara att ta tag i allting. Suck. Nu måste jag i alla fall ut och springa för sista gången innan loppet.
Svejs!
Skruvarna
Det känns som att det sitter fyra fastskruvade skruvar i mitt huvud. Två på varsin sida i bakhuvudet och två strax över tinningarna. Varje gång jag rör på mig, hör ljud eller bara andra så skruvas de åt mer och mer. Det är inte huvudvärk. Det mental utmattning. Hjärnan har bytts ut mot en tung sten. Det gör inte mindre ont på något sätt. Det gör bara ont.
Hela tiden.
Glädjespridare
Tack Tack Tack så jätte mycket för alla kommentarer jag får, både här på bloggen och i verkligheten! Det betyder väldigt mycket.
Vaknade av att min hund kom in springade in i mitt rum, upp i min säng, inkommen direkt från en blöt promenad, dränkte mig med pussar och kutade ut igen för att börja busa med sin bästa vän, kattungen. Min hund, Sally, hon är så glad, jämt. Hon älskar att va nära en och krypa jätte jätte nära. Så från och med några månader tillbaka sover hon i min säng, under täcket. Varför? Varmt och hon kan ligga nära. Jag älskar hundar, jag vill ha så många, jämt. Ja ja. Idag åkte vi till Kalmar. Det är våran stads shoppingställe kan man säga. Det blev spontant och sjukt stressigt så att jag nästan spydde, usch. För min bror skulle med 17.57 tåget och vi ville kolla i lite affärer först. Min bror är trubadur och åker till Kosta ibland och spela. Och ikväll skulle Måns Möller ha någon standup där. Så, de hade stött på varandra. Coolt. Varför är alla kända mycket mindre i verkligheten?
Idag mår jag ganska bra. Fick veta att det kostar ungefär lika mycket för mig att smsa min vän i England som det gör här i Sverige. Det är skönt och lättande. Det gör så mycket att höra en persons röst. Eller...ord. Nu ska jag krypa ner bredvid min pojkvän och må ännu bättre. Take care,
Mentalt och Fysiskt
Min kropp fungerar väldigt konstigt. Det är som att den är uppdelad i två världar. En för mitt huvud, alltså det mentala, att tänka, att koncentrera sig. En för min kropp, det fysiska, mina leder är sköra och svaga, jag har haft problem med min mage sen jag började växa och mina knän gör alltid ont.
Och de här två världarna är helt och hållet skilda. Jag kan gå i skolan och bara efter några timmar vara helt utmattad men ändå kunna gå till gymmet i stället för att gå hem. Det låter säkert kontigt, när man går hem från skolan borde man verkligen gå hem och vila. Men det enda jag behöver vila är mitt huvud och då spelar det ingen roll om jag ligger hemma i soffan eller springer på ett löpband. Bara jag får vila från koncentration, sortering och intryck.
Min nya medicin, som bara cirka hundra personer i Sverige har licens på, känns så onödig. Jag är enormt glad och tacksam att jag har fått den men, det finns så många som behöver den mer. Min pappa pratade i helgen med en kvinna i 40-års åldern, hon har haft samma sjukdom som jag i över tio år. TIO ÅR! Och nästan alla får en medicin som heter Levaxin, den har jag ätit i ett år nu och...det funkar inget vidare. Och nästan alla som har prövat den här nya organiska medicinen har blivit som de var innan de blev sjuka. Förstå då hur eftertraktad den är. Så får jag den, bara för att jag är ung och det är ovanligt. Visst, jag behöver den, otroligt mycket. Men det borde inte vara så svårt att få tillgång till den! Åh, doktorvärlden stör mig så mycket ibland, det är så fel och orättvist och kemiskt. Blä.
Hejdå syster
I morgon åker världens bästaste vän till England. I massa massa dagar. Som inte är så massa egentligen men känns som mamma. Åh... hon är min klippa, min krycka, mitt stöd. Och det kommer bli en utmaning att klara mig utan hennes "du-orkar-visst"-blickar. Hon är så fantastisk och jag är så tacksam för henne. För att jag har fått lära känna henne. Det är häftigt när man hittar människor och har modet att släppa in dem, låta dem komma nära och verkligen lära känna en. Jag har väldigt svårt för sånt, även att jag har känt den här flickan i 1/2 - 1 år.
Idag hade vi Estetisk verksamhets uppvisning. Jag dansade. Har aldrig fått sån härlig respons. Det är så enormt skönt. Att få positiv feedback när man verkligen går in för något. Nu ska jag sova, vilket jag inte kan. Kul. Efter jag har tagit mina 135982+9+4 tabletter. God natt
Idag hade vi Estetisk verksamhets uppvisning. Jag dansade. Har aldrig fått sån härlig respons. Det är så enormt skönt. Att få positiv feedback när man verkligen går in för något. Nu ska jag sova, vilket jag inte kan. Kul. Efter jag har tagit mina 135982+9+4 tabletter. God natt
Kyla
En sak med min "sjukdom" är att inte kunna reglera min kroppstemperatur. Jag kan inte påverka den. Jag är ständigt varm-svettig eller väldigt...kyld. Mest varm. Jag kan verkligen få panik om jag inte hittar en kall yta.
När jag blev sjuk så slogs tre ämnen i min kropp ner, de sjönk alldeles för lågt. De är fortfarande låga, och med de ämnerna åkte min kroppstemperatur med. Så min kroppstemperatur är lägre än vad den var förut. Jag antar att det är varför min kropp är så konstig. Usch, nu ska jag till sjukhuset och ta blodprov, andra gången på en vecka. Lovely.
Back to basic
Så! Nu har jag då bytt från blogspot till blogg.se! Hoppas det inte blir en förvirring för ni som läser men jag ville ha lite mer kontroll över design och sånt. Hope you like it.
Söndagar är verkligen inte min dag. Jag mår nästan alltid dåligt. Varm, trött och frustrerad att skolstressen kommer efter att jag har somnat. Usch. Jag är konstant varm. I mitt rum är det ungefär runt 16° på natten. Ändå sover min hund med mig. Hah.
Jag är rädd att få panik. Att inte ha kontroll över min kropp. Att börja gråta är något jag gör mycket för att undvika. Jag vet inte varför det är så, jag får inte sjunka för djupt in i mina tankar bara. Om jag tänker; Jag är sjuk, jag mår inte bra, det är synd om mig. Då suger jag åt mig det ännu mer. Då känner jag efter hur jag mår och får det bekräftat. Istället för att inbilla sig om att man mår bra men ändå vara medveten om sin gräns. Mina kinder är glödheta.
