Wonderland
När jag träffar nya människor, försöker kanske skapa en relation, då börjar det nästan aldrig bra. Jag framstår som kaxig, när jag egentligen bara mår dåligt. Tråkig, när jag egentligen bara har för mycket i mitt huvud. Jag har svårt med nya människor när man kommer till det stadiet när man inte är bekanta längre, och inte heller vänner än. Då blir jag obekväm. Försöker för mycket.
Jag älskar att lära mig saker, om människor. Lära sig sånt som man faktiskt har användning för. Det borde skolan lära ut istället, läran om människan.
Franklin'
Människor skrämmer mig rent ut sagt. Att de kan påverka en så mycket, förändra ens liv, förstöra ens liv.
Det är sjukt skrämmande.
Sämst
När jag blev sjuk så rubbades min sköldkörtel på något sätt. Så produktionen av ett visst ämne som håller i kroppstemperatur, koncentration och sånt sköter sig inte. Så jag har grissköldkörtelshormonstabletter, äckligt värre. Dessa ville min doktor ändra mängd dos på. Vilket inte blev så bra. Så nu är hela jag i obalans, Jag åt ökad dos i två dagar innan jag tvingades gå tillbaka och nu har min kropp inte vant sig än.
En annan sak som är sämst är mina leder. Kunde inte ens hålla i en penna de två sista lektionerna idag. Usch, jag orkar inte nu. Ska gå i ide. Hejdå.
December
December är verkligen min favorit månad. Och den här kommer bli bäst. Jag kommer ha spelningar, så jag kommer tjäna massa pengar. Jag har kommit på ett jätte mysigt sätt att julpynta mitt rum. Nu måste jag bara vara i skolan så mycket som möjligt. Vilket går lite super dåligt när min doktor vill mixtra med min medicin.
Jag börjar i alla fall hitta tillbaka till min ålder nu. Känns som att jag har varit 14 år i två år nu. Nu börja jag känna mig som en snart 17åring. Massa planer, massa härliga vänner. Livet är ljust.
En vinter som förra året, tack!
Inför ikväll
Så fort jag gick upp blev jag nervös. Så där så att det bara kryper i kroppen. Jag har sett fram emot det här så länge, och du ska jag stå där själv, på en scen, med ett grymt band, och sjunga, inför 348+ människor.
Måste sluta tänka på det, innan min hjärna gör som den brukar göra när jag bliv nervös och stressad-stänger av sig, så att jag ligger okontaktbar resten av dagen. Men inte idag. Varje år när det är kulturnatt, som det är ikväll, så har jag energitabletter. De är super bra, samma dag. Men smällen blir enormt stor dagen efter. Om jag tar tabletterna får jag ungefär samma energimängd som alla andra. Annars har jag ungefär hälften. Dagen efter kommer jag ha mindre än hälften hälften. Men det är såååå värt det.
Alla program borde ha en kulturnatt med två dagars rep tillsammans. Det blir en helt annan relation när alla går där ifrån. Underbart.
Så håll tummarna ikväll kl 22.15. Nu ska jag ha kul. Hejdå.
Iväg Iväg Iväg!
Har varit uppe i Huskvarna hos mina kusiner nu i två dagar. Och jag är så laddad att åka till Thailand efter studenten! De jobbar på ett barnhem där. Och jag ska volontärarbeta på det hemmet våren efter studenten! Det kommer bli så bra, och jag har sådan tur. Har hittat en jätte bra sida på nätet där man kan lära sig språk helt gratis! Så jag kan lite nu. typ: Pojke och en cykel, Flyg, Busstation, stå, gå och sånt basic.
Det kommer bli så bra. Jag kommer då bo där någon månad/er och hjälpa till och arbeta. Så har bestämt lite preleminära månader då pappa och jag ska åka ner dit med dem och kolla hur allt ser ut, få kulturchocken så jag inte får den sen när jag ska bo där. Sen, ett år senare åker jag ner dit igen med dem.
Det är så häftigt, för jag har inte tänkt på det här så super länge. Sen en dag så bara fanns det där. Som att det är meningen att jag ska göra det här. Det är häftigt.
Allt känns så bra nu. Och i sommar kanske jag ska till Riga med två underbara människor. Framtiden är vacker.
Hejdå.
En annan sorts trygghet
I dag vaknade jag av att min psykolog ringde. Hon är så häftig. Hon ser inte ut som en psykolog, hon känns inte som en psykolog. Hon känns bara trygg. Hon vet allt om mig, jag vet knappt någonting om henne. Vi pratar bara om mig, hela tiden. Och hon är liksom inte uttråkad eller ivrig att hitta en lösning. Det går långsamt. I vår takt. Hon ger mig inga lösningar, hon hjälper mig att se dem.
Jag har träffat många psykologer, som nu i efterhand kan slänga sig riktigt hårt i väggen.
Jag vet att det är hennes jobb och att hon gör det hon ska. Men hon känns verkligen som en vän. Det är coolt.
