I dag vaknade jag av att min psykolog ringde. Hon är så häftig. Hon ser inte ut som en psykolog, hon känns inte som en psykolog. Hon känns bara trygg. Hon vet allt om mig, jag vet knappt någonting om henne. Vi pratar bara om mig, hela tiden. Och hon är liksom inte uttråkad eller ivrig att hitta en lösning. Det går långsamt. I vår takt. Hon ger mig inga lösningar, hon hjälper mig att se dem.