Ett år och två månader kvar. Sen tar jag studenten.
Jag ska dra iväg. Bort. Iväg. Själv eller inte, får se. Jag vill se världen. Jag vill fokusera på min inre hälsa och bli hel igen. Jag vill duscha i vattenfall. Se palmer. Känna en annan kultur. Se vad som händer runt om vi världen medans vi tittar på repriser av ett missat tvprogram. Jag vill leva utåt. Bli nöjd. Med mig själv och mitt liv. Lära känns människor från andra kulturer. Trotsa gränser. Leva på gränsen. Leva fullt ut.

Det låter så vrickat men jag tycker det är så skönt att vara förkyld och ha feber. Alla förstår hur du mår, för alla har varit med om det. Det finns tusen huskurer och tabletter du kan ta för att må lite bättre. Ingen förväntar sig något från dig. Även att mina halsmandlar är så stora att jag inte ser min käklinje så känns det ändå rätt lyx.

I måndags va jag uppe på sjukhuset och lämnade blodprov.
I går va jag inne på akuten för mina leder.
Idag ringde min doktor och sa att blodet visade att mina värden på både hypofysen och sköldkörteln är för låga. Igen.
I morgon går jag tillbaka till fulldos istället för halv dos på en tablett som vi inte trodde tog på mig. Det gjorde den. Så senaste tre veckorna har jag varit helt freaky.

Min doktor har bestämt att vi ska ta bort en av mina tabletter. Så jag har tagit en halv (istället för en hel) nu i tre veckor och jag har märkt de senaste två veckorna att det inte va ett smart beslut. Den där inre rösten man har som säger att man ska gå upp på morgonen fastän man inte riktigt känner för det, eller, som säger att det vore kul att göra något, den är borta. Jag antar att den försvann med tabletten.

Jag känner verlkligen hur jag bara blir sämre och sämre. Min doktor vill lägga in mig. Kanske under påsklovet. Men då är de flesta som jobbar där lediga.. så det känns lite onödigt.
Jag fattar inte vad som händer med min kropp.. den bryts ner för varje dag.
En dag går så snabbt. Och ju mer komplicationer jag stöter på, desto kortare tid i skolan blir det. All kraft bara försvinner ur mig efter några timmar. Jag orkar inte lyssna på andra. Fokusera på vad andra säger. Fokusera på orden som kommer ut.. Det liksom, tar bara stopp. Blä. Jag orkar inte det här längre. Aldrig att jag tänker gå om tvåan bara för det här. Nej. Jag kommer klara skolan.. Blä. Nu vill jag inte tänka mer på det här. Hejdå.

Är så trött på människor. Bara för att man inte har 100 % energi hela tiden så är man inte längre inräknad. Du är inte bjuden. Vi hör inte av oss till dig längre. Du orkar ju ändå inte. Vad är det om? Jo. Mänskligheten typ. Blä.