Jag ska åka iväg. Så långt bort. Bort och leva ett annat liv. I en annan miljö. I en annan kultur. Med andra krav. Med andra mål. 

Jag är så skoltrött som man kan bli, och min psykolog sa att det inte va så konstigt att jag är omotiverad till allt. Känner mig som en psykfall. Och det är jag kanske. Tankarna i mitt huvud är som ett enda stort klotterplank. Bara stimmigt, orealistiskt och fult. Jag kan inte bestämma mig var jag ska bo. Inget känns som hemma. Vi håller på att städa ut mitt barndomshem och jag tror aldrig jag kommer få tillbaka den hem-känslan som funnits där. Nej. Jag gillar inte förändringar. Men vem gör det? Egentligen? Om det inte är planerat och efterlängtat förstås. Så mycket saker att bestämma, så mycket val att välja. 
Det är precis som min mamma sa: "Det är så svårt det här med mobil och abonnemang. Det finns så mycket att välja mellan. Det va mycket lättare förr. Då fanns det EN mobil och ETT abonnemang. Då behövde man inte tänka på mycket."

Man kan se saker på så olika sätt. Som mamma gjorde, eller att det är bra med valmöjligheter så att man kan få det som passar en bäst. Huvudsaken är bara att man accepterar andras åksikter. Vare sig man gillar dom eller inte.