Jag drömmer mardrömmar ungefär varje natt. Psykiska drömmar. Om ni fattar. Det är som två världar. "Dröm"-världen är så enormt verklig. Inget övernaturligt eller konstigt. Rent och riktigt. Och helt tvärt emot riktiga världen. Det svåra är att skilja på dem. I min "dröm"-värld är jag kär. Så då blir jag nervös och konstig och störd fastän det bara hände i min dröm och har inte med mitt riktiga liv att göra. Jag drömmer att en vän jag hade är super känd och mycket "högre" än mig. Jag brukade drömma att jag var otrogen. Att min mormor dör. Att jag har sagt något jag inte har sagt, och "glömmer" då att säga det där. För jag tror ju att jag hade gjort det. Att jag redan har vaknat och är uppe och gör mig i ordning. Det tror jag drömmer sist nästan varje natt. 

Det låter så sjukt. Men jag saknar verkligen fysik smärta. Visst, jag har fortfarande lika mycket ont som jag alltid har, men det liksom, drunknar i allt annat. Fysisk smärta är så...lätt på något sätt. Om man jämför med psykisk. Bara man har lite självkontroll så går det nästan att gå igenom en dag som vanligt. Det går med hjälp av huvudet att tänka bort smärta. Fysisk. Jag vet inte om det går att göra samma sak med psykisk... säg till i så fall. 


Livet är rätt häftigt i alla fall. Det är nog ändå en sak som håller en vid liv. Att se allting omkring en. Jag älskar snö. Snö på träd som har lagt sig runt varenda liten pinne. Som ligger som ett täcke på tallarna. Det är liksom, konst för mig. En annan sak som fashinerar mig är händer. Konstigt jag vet. Dock bara kill-händer. Eller fashinerar är nog fel ord. Frukt är rätt häftigt också. Att det liksom, växer från ingenstans på ett träd, får ett skal och kött, smak och lukt, kärnor och sånt. Och sen när den är färdig, så faller den ner. Rätt maffigt. 

Hur börjar man ett inlägg i en blogg som handlar om en sjukdom? Positivt? Oftast inte. 

Fina ni. Att ni ändå går in på min blogg, kommenterar, fastän jag inte skriver.