Är så trött på missförstånd och komplicerade problem. Usch. Vill gräva ner mig i marken eller bara spola fram allting så att allt är över. Förutfattade meningar. Negativa inställningar. Omvägar. Eh. Kan jag få bo hos någon ett tag?

Ibland kan jag börja tänka på sånna här saker som är helt och hållet onödiga att tänka på; Varför är alfabetets ordning som den är?

Det är intressant vad modiga och annorlunda människor blir när de får en dataskärm framför sig. Rått.

Jag var 14 år när jag blev sjuk om samtidigt gick in i väggen. Sen försvann två år. Jag känner mig fortfarande som en fjortonåring. Jag har alltid varit väldigt mogen för min ålder men alltid väldigt medveten om min ålder. Om ni fattar. Om mindre än en månad fyller jag 17. Eller 15. Jag vet inte. Känner mig inte i någon ålder. Känner mig bara efter och en väldigt väldigt liten människa som har växt upp för snabbt.

Fem dagar i veckan sitter vi i en byggnad och trycker in information i våra huvuden. Läser kurser som vi inte är ett dugg intresserade av. Som vi inte ens behöver för att bli det vi vill. Under de fem dagarna har vi ett stort prov på en av dagarna. Halva det provet är på det vi har lärt oss i kursen, resten är det vi inte har lärt oss, utan måste lära oss själva. Sju dagar i veckan går vi igenom vårat så kallade liv. Tonårsproblem, familjeproblem, relationsproblem, känslor, beslut, upplevelser. Sen är det bara att lägga till allt det fysika. Förkyldningar, smärta, duschtid, laga mat, städa, leva. Jag ville bara upplysa er om hur sjukt det är.

Jag sover verkligen jätte dåligt. Jag sover hela nätterna men jag sover så ytligt. Drömmer drömmar som förvecklas med verklighet och vaknar helt förvirrad. Jag vill bara spy. Eller dra av huvudet så att allting försvinner. Är så trött, så irriterad. Och jag har prov i morgon. Vet inte vad jag ska lägga all fakta, finns ingen plats. Usch. Hjälp

Jag älskar att göra andra glada. Få dem att skratta. Det är som en stor positivenergiboost.

Jag ska klippa mig snart! Eller jag skulle det men frisören blev sjuk så jag ska bara beställa en ny tid! 

Passa någon?

Det är rätt otroligt vad stress påverkar oss. Ta vara på dagen, låt inte stress ta över ditt liv. Då kommer du sluta i väggen och få en bit av mitt liv. Lev lugnt. 

musik är en sån härlig gemenskap. Vare sig man spelar piano, bas, egg eller sjunger. Man gör det tillsammans. Man förbereder, repar, repar, framför. Allt tillsammans. Det är vackert.

Jag har så mycket jag skulle vilja skriva. Bara rensa allting. Berätta för er. Men jag kan inte. Jag får inte. Inte än. Så, det är mycket därför jag nästan aldrig skriver. För det är mycket som händer nu. Saker som inte ens min närmaste vän vet om.

Va hos min doktor igår. Framsteg av vad det kan vara. Bra.

I morgon åker hela familjen till malmö. För att inreda en lägenhet. Min brors lägenhet. Så i morgon lämnar vi honom där, 33 mil hemifrån. Det är så konstigt. En person som man har växt upp med, som inte är ens föräldrar. Utan man har sett varandra utvecklats. Vi bråkade mycket som små, brottades, tjafsade om sista ordet. Men idag har vi en relation som aldrig har varit så fin. Har aldrig tycket om att ha en bror så mycket som nu. Det är verkligen skönt.

Hej på er!

På söndag flyttar jag hem! Så från och med då så kommer jag blogga mycket mycket mer än nu i sommar :)
För er som inte har läst min blogg så länge så finns min förra bloggaddress.

Ses snart!

Jag hade så mycket planer. Så många förutsättningar. Jag visste inte vad jag ville, men jag visste vad jag behövde. Jag skulle fixa super betyg så att jag kunde komma in på vilken gymnasielinje jag ville. Inget sådant skulle få stoppa mig. Jag skulle få jobba hårt. Mycket och ofta. Jag skulle plugga långt i förväg till proven och lägga mycket energi på alla ämnen. Jag skulle bli nöjd. Stolt.

Idag är det två år sedan jag blev sjuk. Förra året tyckte jag det vad ganska komiskt och sorgligt. Idag tänker jag vara glad. För jag är inte där jag är för två år sedan.
Jag har kommit så långt, blivit så mycket starkare. Utvecklats enormt snabbt på insidan. Jag är långt ifrån samma person som jag var när jag blev sjuk. Nu ser jag.
Så jag tänkte ge er lite av min utveckling:

• Jag kan komma på vad jag gjorde igår.
• Jag kan stå upp och gå mer än tre meter.
• Jag kan registrera det jag ser.
• Jag kan komma ihåg det jag ser.
• Jag kan ha en konversation.
• Jag kan titta människor i ögonen.
• Jag kan fixa och äta min mat själv.
• Jag kan gå i tappor.
• Jag kan sova hela nätterna.
• Jag kan klä på mig själv.

 

Jag är så glad att jag inte är på samma ställe som för två år sedan. Jag är så tacksam för att jag inte gemförs med ett vandrande lik längre. För min mamma och pappa, min pojkvän som har accepterat min situation. Men mest av allt är jag tacksam för att Gud finns vid min sida. Utan honom hade jag inte orkat vara glad idag.

Hejdå.

Jag har alltid varit tvåa. Hela mitt liv.

Tittade på CSI igår kväll. Det handlade om en kille som hade blivit mördad, han ville ta självmord men mördarna tyckte dettod för lång tid innan han gjorde det. Han ville ta en överdos, med den medicinen som jag har. Läskigt.

Det finns en väldigt fin låt. Både i musiken och i texten. Det är förra årets vinnarlåt i American Idol.

Gårdagen var en stor stress. Blandat med oro och rädsla. Jag kan inte ens lyssna på när mamma berättar det för andra. Jag kan inte tänka det själv. Det bränner så inombords. Jag märkte inte vilken adrenalin jag hade gått på förrän på kvällen. Jag kunde inte sitta still. Jag är fortfarande rädd, fastän jag vet att allt gått bra och att han kommer hem idag eller i morgon. Men allting spelas upp i mitt huvud om och om igen utan att jag vill. Jag är så matt i kroppen och i huvudet av tårar och handlingar. Jag vill bara bada. Det är i vattnet jag mår bäst, konstigt nog.

Känns som jag simmar. Simmar och kämpar för att inte drunkna. För att inte falla. Jag går utan att jag egentligen kan. Jag målar utan att jag egentligen orkar. Jag springer runt och leker med min hund fast det egentligen inte går. Jag är motiverad. Jag orkar inte må såhär. Jag accepterar det inte. Nej. Nu är det slut.