Du är jag klar med min kista! Om ni kommer ihåg. Ska lägga upp för- och efterbilder så att ni får se.


Igår va jag uppe i åtvidaberg för att träffa en homeopat som jag ahr blivit rekomenderad. Det är ungefär 14 mil dit upp från där jag bor + krokiga vägar, så vi åkte i tre timmar. Jag vet inte var jag har fått mina "fördommar" om homeopater ifrån, har antagligen spenderat förmycket tid med kemikaliertyper... Jag trodde att jag skulle få komma till en gumma med massa saronger på sig, rökelser och att jag skulle få ligga på en bår och hon skulle liksom, "känna i luften över mig". Men gud vad jag hade fel. HAH!
Kvinnan var ingen gumma. Hon va 43 år och levde på landet. Hon va skit rolig och skojade om allting. Verkligen en super härlig människa! Vi satte oss ner i köket (ingen bår) och jag började berätta om min sjukdom from scratch. Hon ville ha väldigt tydliga svar och ville att jag skulle vara väldigt specifik.
När jag hade berättat klart frågade hon om jag var rädd för något, någon fobi, i vilka grader jag är rädd för de där grejerna, när jag grät senast, varför jag grät då, vad jag föredrar för mat, vilka kryddor, favorit godis, dricka ALLT! Massa konstiga grejer och för varje fråga kände jag mig bara mer omänsklig. Det va så kul, att få träffa henne.

I fem år har jag försökt övertala min omgivning om att jag har dålig matsmältning för jag får ont i magen efter allt jag äter. Ingen har hållt med mig. Så frågar jag henne, "jaja, det såg jag på dig".

Det kanske låter lite skumt och konstigt men allt är så logiskt. Jag tål inte den kemiska medicin jag får och den har skadat min lever som har gjort så att min tarm är som fylld med plack och kan inte ta upp någon näring. Det är så logiskt. Så nu har jag bytt ut matvaror, jag har köpt rena vitamintabletter och ska få någon tablettbaserad på ostronskal. Plus att jag nu dricker majsvälling och olivolja med ren sprit i. YEY! Så detta ska lungna ner min mage, så att den energin som min mager använder för att ta åt sig näring utan resultat kommer nu gå till att gå i skolan. Äntligen ett ljus.

Det är så logiskt att man ska hela sin kropp med hjälp av naturen. För vi kommer ju från naturen! Hejdå.

Tycker det är konstigt hur kreativitet kommer och går. Egentligen, för jag älskar verkligen att skapa saker. Ibland. 

Jag ska åka iväg. Så långt bort. Bort och leva ett annat liv. I en annan miljö. I en annan kultur. Med andra krav. Med andra mål. 

Jag är så skoltrött som man kan bli, och min psykolog sa att det inte va så konstigt att jag är omotiverad till allt. Känner mig som en psykfall. Och det är jag kanske. Tankarna i mitt huvud är som ett enda stort klotterplank. Bara stimmigt, orealistiskt och fult. Jag kan inte bestämma mig var jag ska bo. Inget känns som hemma. Vi håller på att städa ut mitt barndomshem och jag tror aldrig jag kommer få tillbaka den hem-känslan som funnits där. Nej. Jag gillar inte förändringar. Men vem gör det? Egentligen? Om det inte är planerat och efterlängtat förstås. Så mycket saker att bestämma, så mycket val att välja. 
Det är precis som min mamma sa: "Det är så svårt det här med mobil och abonnemang. Det finns så mycket att välja mellan. Det va mycket lättare förr. Då fanns det EN mobil och ETT abonnemang. Då behövde man inte tänka på mycket."

Man kan se saker på så olika sätt. Som mamma gjorde, eller att det är bra med valmöjligheter så att man kan få det som passar en bäst. Huvudsaken är bara att man accepterar andras åksikter. Vare sig man gillar dom eller inte. 

Jag drömmer mardrömmar ungefär varje natt. Psykiska drömmar. Om ni fattar. Det är som två världar. "Dröm"-världen är så enormt verklig. Inget övernaturligt eller konstigt. Rent och riktigt. Och helt tvärt emot riktiga världen. Det svåra är att skilja på dem. I min "dröm"-värld är jag kär. Så då blir jag nervös och konstig och störd fastän det bara hände i min dröm och har inte med mitt riktiga liv att göra. Jag drömmer att en vän jag hade är super känd och mycket "högre" än mig. Jag brukade drömma att jag var otrogen. Att min mormor dör. Att jag har sagt något jag inte har sagt, och "glömmer" då att säga det där. För jag tror ju att jag hade gjort det. Att jag redan har vaknat och är uppe och gör mig i ordning. Det tror jag drömmer sist nästan varje natt. 

Det låter så sjukt. Men jag saknar verkligen fysik smärta. Visst, jag har fortfarande lika mycket ont som jag alltid har, men det liksom, drunknar i allt annat. Fysisk smärta är så...lätt på något sätt. Om man jämför med psykisk. Bara man har lite självkontroll så går det nästan att gå igenom en dag som vanligt. Det går med hjälp av huvudet att tänka bort smärta. Fysisk. Jag vet inte om det går att göra samma sak med psykisk... säg till i så fall. 


Livet är rätt häftigt i alla fall. Det är nog ändå en sak som håller en vid liv. Att se allting omkring en. Jag älskar snö. Snö på träd som har lagt sig runt varenda liten pinne. Som ligger som ett täcke på tallarna. Det är liksom, konst för mig. En annan sak som fashinerar mig är händer. Konstigt jag vet. Dock bara kill-händer. Eller fashinerar är nog fel ord. Frukt är rätt häftigt också. Att det liksom, växer från ingenstans på ett träd, får ett skal och kött, smak och lukt, kärnor och sånt. Och sen när den är färdig, så faller den ner. Rätt maffigt. 

Hur börjar man ett inlägg i en blogg som handlar om en sjukdom? Positivt? Oftast inte. 

Fina ni. Att ni ändå går in på min blogg, kommenterar, fastän jag inte skriver. 

Jag älskar musik. Det gör jag verkligen. All förberedelse i enormt många timmar känns ibland inte värt det, men senare är konsertupplevelsen alltid underbar. Tills idag. När jag inte ens känner glädjen. När jag inte ens känner ruset eller är nervös. Jag kände ingenting. Jag kände bara mitt huvud. Min migrän. Min oro. Mitt illamående. Min ångest. Min begäran. Min osäkerhet. Mitt hål. 

När jag träffar nya människor, försöker kanske skapa en relation, då börjar det nästan aldrig bra. Jag framstår som kaxig, när jag egentligen bara mår dåligt. Tråkig, när jag egentligen bara har för mycket i mitt huvud. Jag har svårt med nya människor när man kommer till det stadiet när man inte är bekanta längre, och inte heller vänner än. Då blir jag obekväm. Försöker för mycket.

 

Människor skrämmer mig rent ut sagt. Att de kan påverka en så mycket, förändra ens liv, förstöra ens liv. 

När jag blev sjuk så rubbades min sköldkörtel på något sätt. Så produktionen av ett visst ämne som håller i kroppstemperatur, koncentration och sånt sköter sig inte. Så jag har grissköldkörtelshormonstabletter, äckligt värre. Dessa ville min doktor ändra mängd dos på. Vilket inte blev så bra. Så nu är hela jag i obalans, Jag åt ökad dos i två dagar innan jag tvingades gå tillbaka och nu har min kropp inte vant sig än. 

December är verkligen min favorit månad. Och den här kommer bli bäst. Jag kommer ha spelningar, så jag kommer tjäna massa pengar. Jag har kommit på ett jätte mysigt sätt att julpynta mitt rum. Nu måste jag bara vara i skolan så mycket som möjligt. Vilket går lite super dåligt när min doktor vill mixtra med min medicin.

Så fort jag gick upp blev jag nervös. Så där så att det bara kryper i kroppen. Jag har sett fram emot det här så länge, och du ska jag stå där själv, på en scen, med ett grymt band, och sjunga, inför 348+ människor. 

Har varit uppe i Huskvarna hos mina kusiner nu i två dagar. Och jag är så laddad att åka till Thailand efter studenten! De jobbar på ett barnhem där. Och jag ska volontärarbeta på det hemmet våren efter studenten! Det kommer bli så bra, och jag har sådan tur. Har hittat en jätte bra sida på nätet där man kan lära sig språk helt gratis! Så jag kan lite nu. typ: Pojke och en cykel, Flyg, Busstation, stå, gå och sånt basic.

I dag vaknade jag av att min psykolog ringde. Hon är så häftig. Hon ser inte ut som en psykolog, hon känns inte som en psykolog. Hon känns bara trygg. Hon vet allt om mig, jag vet knappt någonting om henne. Vi pratar bara om mig, hela tiden. Och hon är liksom inte uttråkad eller ivrig att hitta en lösning. Det går långsamt. I vår takt. Hon ger mig inga lösningar, hon hjälper mig att se dem. 

Jag är ett hår freak. Så är det.

Du gör mig så förvirrad. Varför ska du röra till all? Vad gör du i min dröm? Du ska inte vara där. Du ska inte göra mig osäker. Du ska inte få mig att tvivla. Varför finns du i min dröm när jag inte finns i din?

Igår va jag hos min doktor hela dagen. Idag fick jag åka upp till sjukhuset igen. Igår blev upplevelsen så hemsk att jag mår illa så fort jag bara tänker på det, så idag missade jag ännu ett prov.

Ibland önskar jag verkligen att internet inte fanns. Eller någon typ av det. Det är synd, ibland, att det finns. Vissa blir mer trygga bakom skärmen, kan säga saker lite för snabbt.